Nästan vid kanten ...

Det började lite oroväckande. Då jag vaknade kl kvart i 5 i morse hade det droppat in ett SMS.
- Röra utan motstycke. Vänliga hälsningar, Jean.

Jean är Jean Amiot och han var ett dygn före truppen i Dakar. Själv frågade jag mig: ska jag säga något till truppen eller inte.

På Bromma satt redan Anders (Larsson) och Fille (Goldéus) och drack kaffe. Fille hade för säkerhets skull tagit med sig farsan och morsan. De såg inte särskilt förskräckta ut, då jag klämde fram "nyheten". Vad hade de väntat sig egentligen?

I Bryssel stötte vi på de andra tre. De hade flugit från Göteborg. Ännu tidigare än oss som det verkade. Inte heller de verkade hetsa upp sig inför beskedet från Jean.
Flygresan var lång som väntetiden mellan poolen och 64-delen i SM ungefär. Då kan ni tänka er. Henke (Hugosson) ruttnade mest av alla. Den väldiga maskinen gjorde en lov över Atlanten och gick in mot flygplatsen. Utsikten var hänförande.

Ingen fotografering
Väl framme var jag först med att bryta mot landets ordningsregler. Då jag lyfte kameran för att plåta laget på flygplanstrappan kastade sig en svart och betydelsefull ung man mot mig och täckte objektivet. Här var det minsann förbjudet att fotografera.

Jätte kö till passkontrollen. Jättekö till utpasseringskontrollen. Väskorna screenades i stora maskiner. Att inte organisationskommittén mötte oss gjorde inget. I gengäld blev vi omgående överfallna av herrar som erbjöd sig att ta hand om vårt bagage, som erbjöd sig att skaffa taxi och som ville växla pengar med oss till förmånlig kurs. Vi delade upp oss i varsin taxi. Anders förare lovade att ta oss till hotellet för 10€ och min gav samma flotta erbjudande. 100 m från flygplatsen kollade han med mig: - Du skulle väl till Falao? - Nej för fan, till Calao, fräste jag. - Oj då, då måste jag ha 20€, tyckte chauffören, det är mycket längre. - Kör tillbaka, sa jag, vi sa 10 och jag betalar inte mer. - 15, sa föraren då. Till sist enades vi om 12€ och både tyckte vi att vi vunnit på affären. Väl framme vid hotellet gjorde jag snabbt bedömningen, att en vanlig stockholmstaxi hade gjort resan för max 100 spänn. På taxameter!

Hotellet väntade inga svenskar
Hotellet hade givetvis ingen aning om att vi skulle komma. Tre andra delegationer stod vid receptionen och palavern var högljudd. Ingen personal hade tid att lyssna på oss timida svenskar. Vi hade dock fördelen av att en av oss talade franska. En i det närmaste totalt uppriven kvinnlig hotellföreståndare lånade oss sitt öra. Strax hade en delegation från Litauen strukits från gästlistan och det svenska laget fick plats. De två rummen bestod av stenbyggnader utformade som runda typiska afrikanska hyddor. Men de innehöll både rinnande vatten, WC och t o m TV.

Anders och jag var inbokade på ett helt annat hotell och vi kunde lättade söka upp det. Min taxiförare (han som lurat mig att gå med på 12€) hade väntat på oss och jag lovade att han skulle få 20 om han snabbt tog oss till vårt hotell, Diarama. Jag borde ha blivit misstänksam, för han gick omedelbart med på förslaget. 200 meter senare bromsade han in framför Diarama.
Naturligtvis fanns ingen reservation för någon svensk delegation på hotellet. Efter lång övertalning lyckades jag få den skeptiska receptionisten att ge oss ett obefintligt rum. Hotellet var ju fullt. Men då var jag tvungen att lova att betala själv, eftersom hon inte litade på att organisationskommittén skulle ansvara för oss. - Visst, visst, sa jag otåligt, vad kostar det? - 129 €/natt inkl frukost, blev svaret. - Det är taget, sa jag väl vetande att arrangörerna skickat en faktura i förväg till förbundskansliet, där man krävde 129€/person och natt. Nu skulle Anders och jag få dela ett rum för samma pris. Gissa om vi kände oss som om det var vi som skrattade sist. Jag hade nämligen stoppat betalningen från förbundet och vi hade inte betalat den hutlösa fakturan i förskott.

Äntligen vinstlott
Rum 3529 visade sig vetta mot havet. Utanför breder en otrolig utsikt ut sig. Den lilla viken, den lilla restaurangholmen 300 m utanför och det stora vida havet. Vi flyttade genast ut bordet och två stolar på balkongen. Där sitter vi i den 28-gradiga värmen (kl 21.30 lokal tid) och blickar ut över banorna som anlagts nedanför hotellet. 20 stenhårda banor täckta med vit kiselsten. Det kommer att bli en rejäl match.

Akta er för maten i Senegal. Varningarna var legio från alla förståsigpåare i förväg. Men bor man vid Atlanten måste man för jösse namn äta fisk. Vår grillade sjötunga var givetvis fantastisk.

Undrar vem som skrattar sist.

Hasse Hagberg