Damkvalet

Kvalomgången av Svenska Cupen Dam pågår runtom i landet.

Är du på plats? Rapportera gärna här hur det ser ut!

Några synpunkter på tävlingen? Lämna även dem här!

Mera Montluçon

Spelplatsen i Montluçon är enorm. Som en mässhall. Eller en konsertarena.
Inuti finns fyra rum, separata hallar, som utnyttjas för boulespel. Vart och ett rymmer drygt 80 fullängdsbanor. I den ena har man byggt en centercourt, så där är något färre.

Att 512 lag spelar internationell trippel här förstärker intrycket av att man deltar i någonting av gigantiska proportioner. Vi har startnummer 510. Vilket markeras av små fiffiga klisterlappar som man fäster på bröstet. Inga stora, sladdriga, som antingen saboterar klädesplaggen eller måste fästas medelst säkerhetsnålar. Sådana här skulle man vilja ha på SM. Fast det blir ju inte så mycket utrymme till sponsorerna då…

Hallen är mer ett skjul. Lite som en hangar, kanske. Det finns inget golv. Underlaget är asfalt, med ett tunt lager, tämligen finkornigt, grus. Och det är kallt. Så förbannat kallt. Jag måste ha fem olika tröjor och dubbla strumpor. De största infravärmekällor jag sett hänger här och var i taket – och man försöker hela tiden placera ringen och lillen rakt under en sådan.

Det kryllar av franska elitspelare här. Alla de största, eller nästan alla, är på plats. De utländska lag som bjudits in för att ge tävlingen internationell status verkar däremot ha valts ut på andra meriter. Se bara på oss själva. Inte heller lagen från Schweiz och Elfenbenskusten har mycket att sätta emot när fransmännen sätter igång.

Poolspel är det som gäller. Och det är det som gör tävlingen så populär, enligt dess överhuvud, monsieur Georget Croci – i alla andra stora inomhustävlingar kör fransoserna med direktutslagning.

Vi har faktiskt ordentligt häng i första matchen. Laget vi möter kommer från Bourges och klubben Soye en Septaine. Det är jämnt hela tiden men man har känslan av att vi har ett litet, men konstant, övertag. En farlig känsla. Jag vet ju det. När jag står på banan och börjar fantisera, till och med förbereda, hur jag på bloggen ska skriva om hur jag vann min franska debutmatch, vet jag ju att det är dumt. Livsfarligt.

Vi får tre chanser att gå ut. Ingen av dem är gratischanser, eller ens särskilt enkla lägen, men de är där. Och vi tar dem inte. Det är svagt. För svagt. Fransmännen ger oss inte en fjärde. Vi förlorar med 11-13.

Enligt den franska traditionen bjuder vinnarna förlorarna på någonting att dricka efter avslutat möte. En god tradition. Man får tillfälle att språkas under mer avslappnade former. Och det är både trevligt och värdefullt – i alla fall om man kommer från utlandet. Det är klart – kanske skulle det inte kännas särskilt kul att bli bjuden på kaffe av Skatås eller Lindome varje gång man förlorat en match mot dem, men här är det klart fördelaktigt.

Flera av fransmännen dricker både det ena och det andra vid dessa bjudningar. Allra vanligast är nog kaffe. Men rosévinet kommer inte jättelångt efter.

Frågan om varför det lag som förlorade 2008 års final i de franska mästerskapen också förlorade sin första poolmatch får jag aldrig något svar på. Men det måste betecknas som lite oturligt, eftersom det spelar i samma pool som vi.Mot dessa franska silvermedaljörer ställs vi alltså i förlorarmötet. Och vi är chanslösa. Glada över det enda poäng vi lyckades ta med oss. Det är trevliga herrar. Zhaër Bouamar, David Martinez och Guy Vinson. Det visar sig när det är deras tur att stå för drickat.

Vi har förlorat två raka och är förpassade till B-turneringen.
Eftersom den rymmer 256 lag är den ingalunda en plats för spel av låg kvalitet.När vi kommit en bit in i matchen visar det sig att vi – trots att vi spelar klart godkänt – inte har mycket att säga till om här heller.Efteråt, när förlusten är ett faktum, visar det sig att motståndarlagets skytt är gammal spelpartner till Christian Fazzino. Den svider något mindre. Och berömmet vårt lags läggare får blir en än mer värdefull komplimang.

Som tur är har de svenska damerna, som så ofta, lyckats bättre. Vi följer dem genom A-slutspelet i den 128 lag stora damtävlingen. Tills de i sextondelsfinalen blir utslagna av ett lag som spelar förvånansvärt dåligt. Dessvärre har våra landsmaninnor lyckats pricka formsvackan samtidigt och spelar ännu sämre. Kanske var det samma orsak till deras banemäns mindre smickrande spel, för de håller sig kvar i turneringen ytterligare en bit.


Den andra speldagen inleds på samma trivsamma sätt som den första. Den regerande tvåfaldige världsmästaren Le Borsicaud kommer fram till vårt frukostbord i hotellets matsal, kindpussar de svenska damerna och skakar hand med herrarna. Stannar och pratar en stund. En riktigt trevlig prick, världsmästaren. Om än bara hälften av i höstas. Rent voluminöst. Bruno måste ha hårdbantat.

Han ska åka hem nu, Bruno Le Borsicaud, eftersom han blev utslagen i sextondelsfinalen av de regerande U23-europamästarna. Samma lag som i matchen efter slog ut Team Fazzino.Vi tar farväl av världsmästaren, han åker till Korsika och vi tillbaka till banorna. Nu ska det spelas mixedtrippel.

Vi har alltså roterat i lagen. Nu ser uppställningarna ut som följer: Massimi/Massimi/Söderlund och Franck/Orrbeck/Peterson. Även om fransmännen envisas med att kalla mig ”Lasse” i de av efternamn fyllda spelarlistorna.

Samtidigt som vi inleder grundomgången fortsätter den internationella trippeln med kvartsfinaler. De kan vi med andra ord inte se. Monsieur Croci är missnöjd med att kvartsfinalerna startar så pass tidigt. Det gjorde de inte förr – men då fick han kritik för det. Om de hade gått igång senare hade man inte bara fått mer publik vid centercourten, det hade hunnit bli varmare i hallen också, menar han.Temperaturen stiger nämligen några grader frampå dagen, när de tvåtusen spelarna fyllt lokalerna ett tag och när solen börjat lysa in genom takfönstren. Det är rejält med sol. Klart och fint. Men ovanligt kallt. Minus åtta-nio grader och rått som tusan. Kyligaste mätningen på 25 år, sägs det.

Betecknande nog börjar vår match i stort sett likadant som premiären i den öppna trippeln igår. Vi har ett visst övertag. Och vi känner oss nog ganska säkra på att det är vi som kommer att gå segrande ur den sportsliga striden. Men det är jämnt hela tiden. Vid ställningen 9-10 gör motståndarna en ovanligt dålig vända och vi står med poäng på plats och tre klot att lägga in för match, på en ganska rejäl yta. Det ska inte innebära några problem. Vi rullar in den första, 11. Den andra, 12. Den tredje och sista missar vi. Och vi får ingen ytterligare chans. De flesta rundorna hade spelats på sex-sju meter. Så även nästa. Som slutar med en tvåa till motståndarna. När de får lillen lägger de ut den på tio meter och plötsligt gör deras läggare ett kanonlägg, ett par decimeter rakt framför lillen. Några sådana hade hon inte presterat tidigare under matchen. Vi försöker skjuta och hoppas på att lillen ska gå död. Men vi bommar tre skott. Lägger. Nära. Skjuter igen. Miss. Lägger förbi. 12-13.

I dagens turnering är det ”bara” 128 lag och direktutslagning. Med andra ord har vi redan åkt ner i B-slutspel.Efter ganska lång väntan får vi möta ett lag som består av en helt ordinär liten tant, en kortväxt man som ser ut lite grand som en stelopererad hamster och som påminner om en skådespelare jag fortfarande inte lyckats hitta namnet på, samt en tunnhårig man med hästsvans, utan tänder men med tandpetare. Den sistnämnde luktar sprit.

Även här tror jag länge att vi ska vinna. Men det gör vi alltså inte. Det är synd. På många sätt. Det här är det enda av de franska lag jag möter under tiden som jag inte fattar tycke för. Alla andra har varit mycket trevliga. De här spelarna är svårare. Håller sig på sin egen kant. Och hamsterskådisen blir vansinnig när han gör dåliga klot. Kastar dem hårt i marken och tappar humöret. Skönt att laget också är det enda som inte bjuder med oss till restaurangen för valfri dryck.

Också det andra svenska laget förlorar två raka.
Så vi hinner se semifinaler och finaler i den internationella tävlingen och damtävlingen. Sedan lag Papon/Papon/Schopp blivit utslaget av det betydligt yngre laget med Nathalie Franquin och Mélanie Mazzoleni från Bes Ançon tillsammans med Laeticia Trichet, Dijon, är de unga damerna i blått så glada och nöjda att de aldrig har någon chans i finalen mot Nadège Baussian, Cahors, Kelly Fuches, Dijon, och Ludivine D’Isidoro, Clermont Ferrand.

U23-laget som varit så framgångsrikt mot de stora namnen blir i semifinalen utslaget av Joseph Molinas, Michel Reygaza och Gregory Guille, Lyon. Som i finalen möter Bruno Rocher, Dylan Rocher och Stéphane Robineau, Le Mans. De sistnämnda tar hem det hela och skriver gladeligen autografer på Mats Petersons affisch.
Den franske kommentatorn (känd från TV) berättar att det är första gången som Molinas & co spelar tillsammans men att de nu ska göra det resten av året.
– Det ska bli intressant att följa dem, säger han.

Av staden i bergen hinner vi inte se mycket. Nästan ingenting. Det är lite drygt 40 000 människor som bor här. En av dem som fötts och fostrats här är Audrey Tautou, den charmerande skådespelerskan från Amélie från Montmartre, Da Vinci-koden och Tillsammans är man mindre ensam.

Men jag är ändå full av nya intryck när jag lämnar den första franska tävling jag spelat. Den som rimligen måste vara Europas största inomhus.

Bilder

Fyrlingen 2009

I helgen spelades Fyrligen i Borås.
Var du där? Varför inte? Vad tyckte du? Om arrangemanget? Spelarinsatserna? Buffén? Livesändningarna? Priserna?

Franska vintern är över

Nu blev det väldigt ont om tid att rapportera hem på.

Men jag kan som hastigast meddela att regerande världsmästaren Leborsicaud och hans lagkamrater blev utslagna i sextondelen - av europamästarna i U23-klassen.
Samma lag slog i åttondelen ut Fazzino.

I semifinalen blev de själva utslagna av det lag som slutade tvåa - Molinas/Reygaza/Guille. Vann gjorde Bruno Rocher tillsammans med sonen Dylan och Stéphane Robineau.

Mixedtripplarna blev - trots bra spel - ingen framgångssaga för de svenska lagen.

Fler detaljer när vi är tillbaka på svensk mark.

À bientôt!

Svenskarna ute ur franska inomhustävlingen

Jo, det var kallt i den enorma boulodromen även idag. Själv spelade jag med dubbla strumpor och fem lager tröjor.

Dagen började fint, med att Leborsicaud - som bor på samma hotell som vi - kom till vårt frukostbord för att dela ut pussar och handslag och samtala.

- Det enda tråkiga med att vara i Frankrike och spela boule är att man får så in i helvete med stryk, sade Mats Peterson när vi kom hit - ungefär samtidigt som han konstaterade att alla de franska lag som deltar i den öppna trippeltävlingen här skulle vara tänkbara vinnare i vilken svensk tävling som helst.

Och stryk fick vi.
Även om det började bra.
Vi fick lagnummer 510 och i den första poolmatchen mötte vi ett lag från Bourges och klubben Soye en Septaine.
Vi tog ledningen. Hade tidigt i matchen goda chanser till många poäng, som vi aldrig utnyttjade - istället lyckades vi bara ta ettor och tvåor. Sedan vi blivit övertygade om att vi faktiskt skulle slå fransoserna blottade vi oss rejält.
För mycket.
De knappade in och matchen blev jämn. Personligen trodde jag på seger in i det sista - och jag hade ju så gärna velat skriva här att jag vann min första tävlingsmatch i Frankrike, men tyvärr. Vi hade chans att gå ut i två vändor, vid ställningen 10-9 och 11-9. Men vi tog inte chanserna och förlorade med 11-13.

Dessvärre hade inte heller det lag från Lyon som förlorade finalen i de franska mästerskapen 2008 tagit sina chanser. Således ställdes vi mot det i förlorarmötet. Och hade inte en chans. En poäng lyckades vi stjäla från dem.

I B-slutspelets 128-delsfinal fick vi vänta länge på våra motståndare men när de väl kom tog vi ledningen i matchen, så det kändes som att det var värt all väntan.
Tills de började skjuta allt på banan.
Trots att vi spelade bra och gjorde alla våra klot utom ett missat skott kunde de med den taktiken ta sex poäng.
När vi hade torskat, med 5-13 eller någonting sådant, visade det sig varför. Skytten i laget var Fazzinos gamle spelpartner.

Och trots de tre raka förlusterna är det oerhört häftigt att spela i ett såhär gigantiskt sammanhang och mot såhär oerhört skickliga spelare.
Och det känns helt okej att bli utslagen av Fazzinos gamle partner, när han efter sin seger vänder sig till det svenska laget och säger: "Ni har en mycket bra läggare"...

Underlaget är asfalt med ett ganska tunt lager hyfsat finkornigt grus ovanpå.
Men på centercourten är det annorlunda - där ligger riktigt stora stenar och lagret ovanpå asfalten är betydligt tjockare. Där kan man inte rulla sina klot utan att de sticker iväg på de större stenarna, och där börjar imorgon bitti kvartsfinaleerna.
Då kan man räkna med riktigt storspel från riktigt stora spelare.

För de svenska damerna gick det (som vanligt) bättre.
I sin första poolmatch hade "de inte riktigt landat i Frankrike ännu", för att tala med Tove Orrbeck, men de tog igen det, vann den andra matchen enkelt och i det returmöte mot segrarna från match ett, som skiljematchen innebar, visade de hur de borde gjort från början och vann med 13-5.

Massimi/Orrbeck/Söderlund fortsatte att spela fint och tog sig till sextondelsfinalen innan det tog stopp. Tråkigt nog mot ett lag som inte verkade vara så vidare bra - eller i någon vidare form - men svenskorna hade kommit in i en svacka de inte lyckades ta sig ur och besgerades med 10-13.

Vilket, för oss karlar, på ett sätt var bra. På så vis kan vi delta i mixedtripplarna som startar imorgon klockan nio.

För övrigt är jag - personligen - extremt tacksam över att det inte, som planerat, blir något Dam-EM i Israel.

Montluçon har största inomhustävlingen

2 hektar boulebanor. Det är hejdlöst stort. Om man betänker att det är inomhus.
512 öppna trippellag är också hejdlöst. Och blir inte mindre imponerande när 128 damtripplar samtidigt spelar på samma plats.
Det innebär att imorgon klockan nio startar 19200 spelare en bouletävling i Parc des Expositions i Montluçon, mitt i Frankrike.

Jag är ledsen, SWIO, men det slår - med ganska god marginal - den svenska tävlingen i kampen om Europas största internationella inomhustävling.

De svenska damerna på plats - Birgitta Massimi, Tove Orrbeck och Anette Söderlund - fick, när de anlände till hallen, kindpussar av såväl Christian Fazzino som Bruno Le Borsicaud.
Den förstnämnde slog den sistnämnde i aftonens uppvisningstävling. Möjligen kan det faktum att Le Borsicaud spelade iförd något slags överrock haft betydelse för resultatet.

De svenska herrarna - Patrick Massimi, Mats Peterson och undertecknad - fick nöja sig med handslag.
Helt okej. Att få uppleva en såhär enorm tävling, där boulens världsstjärnor kryllar omkring varandra, är fullt tillräckligt.

Det ska bli mycket spännande imorgon. Det var kallt som satan i hallen ikväll. Hoppas att det blir något bättre när alla spelare knött sig in. Återkommer efter morgondagens spel.

Stort och inomhus

SWIO satsar på att bli Europas största internationella inomhustävling i boule.
Är den det?
Ska du dit?
Ligger den på rätt plats?
I rätt tid?
Vad tror och tycker du om initiativet?

24-timmarsfinal

Henrik Hugosson/Jessica Johansson/Stefan Holmström - Rickard Nilsson/Emil Petersen/Kasper Miller.

0-2
0-4
Hugosson och Johansson skjuter och stannar på varsin: 4-4
4-7. Stabilt spel av lag Nilsson. Grova missar av Johansson och Holmström.
7-7. Bra spel av båda lagen. Lag Hugosson får lite fördel av en lilleflytt.
7-9. Danskt lägg på lillen i klotunderläge vänder rundan.
9-9. Den danske mittspelaren har två skott för match men missar båda och det blir två poäng till lag Hugosson istället.
9-10. Mycket dålig runda från båda lagen.
11-10. Lag Nilsson har återigen matchläge men två miss blir till en tvåa för lag Hugosson.
11-11. Vid 2-2 i klot har Hugosson 2 poäng men Rickard skjuter och stannar i ryggen på Hugossons etta och bäddar för en poäng till lag Nilsson.
13-11. Dåliga danska klot gör att Rickard försöker skjuta lillen död. Han träffar den, men den dör inte. Hugosson träffar för match.

Vi gratulerar Henrik Hugosson, Jessica Johansson och Stefan Holmström till segern i årets första stortävling och tackar Pontus Thuresson för rapporterna därifrån!

Tävlingsåret 2009 startar i Höganäs

Som vanligt inleds tävlingsåret med 24-timmars i Höganäs. En riktig maratondrabbning. Tävlingen har nationell status och lockar många svenska elitspelare. Tillsammans med motionsspelare och ryktbara spelare från grannländerna.

Frågan är hur stora slutsatser och växlar man kan dra på tävlingsårets första resultat.
Och vilka som vinner...