Sanningen om frassarna

Det franska laget i SWIO - Rodolphe Dallery, Patrick Ridel och Claude Tueur - spelade i de båda första matcherna klart stabilt och verkade vara i nivå med den svenska eliten.
Allteftersom dagen fortskred såg de dock mer och mer ihåliga ut, för att tala med Hasse Hagberg som punktmarkerade dem.
I semifinalen mot det tyska landslaget tog de helt slut och spelet var rent bedrövligt. Fransmännen tappade inte bara spelet utan också sitt humör - demonstrerade tydligt sitt missnöje med de egna kloten och det de såg ut att tycka ut var "tur" för tyskarna.

Mittspelaren Ridel har två gånger varit i kvartsfinal i franska mästerskapens mixedklass. Man ska betänka att det krävs en hel del för att överhuvudtaget få ställa upp i franska mästerskapen - kvalificeringstävlingarna dit är utmaningar man inte finner maken till i Sverige - även om man samtidigt kan tänka på att det är drygt tio år sedan Ridel tog sig det.
Ungefär lika många år sedan är det sedan skytten Tueur (Dödare, om man översätter hans namn - som inte är taget men som kanske spelade roll för hans val av position inom petanquen?) även han kom fram till kvartsfinal i Franska Mästerskapen, men i dubbel och trippel.
Läggaren Rodolphe Dallery har inte spelat Franska Mästerskapen men däremot vunnit ett antal departements- (distrikts-) mästerskap - vilket också det är en helt annan sak i Frankrike än i Sverige.

Dallery sade redan före semifinalen att han kände sig frustrerad och inte fick fram det spel han var van vid. Han känner sig hängig och har möjligen en förkylning på gång.
Både han och Dödaren Tueur hade då känslan av att de var på semester - vilket var en del av frustrationen.
Annars sade de sig vara mycket nöjda med organisationen och kände sig mycket välkomna. Mobiltelefoner som ringer, applåder och andra stödjande publikyttringar stör dem, säger mme Dallery till sin svensk-franska medspelare för morgondagen - Jean-Francois Antier.

Antier möter då redan i gruppen sin gamla dagiselev Måns Daniel...