Eftersmak

Stämningen är naturligtvis ganska låg i den svenska truppen just nu.
Väldigt låg. I alla fall i delar av den.

Men klockan 14.30, turkisk tid/13.30 svensk, kommer Jessica att skjuta kvartsfinal mot thailändskan.
Och då jäklar ska vi heja!

Vad hände?
Undrar säkert en del.
Och det kan jag naturligtvis inte svara på.

Jag kan bara ge en åskådares subjektiva möjliga förklaringar.
Lasse Franck tyckte, precis som spelarna själva, att spelet var för dåligt.
De lyckades aldrig spela bra samtidigt.
I första matchen, mot Italien, hade Sara inte hunnit komma in i turneringen.
Inte Lotta heller, riktigt.
Och laget var inte alls med på att italienarna kunde gå ut när de gjorde det.
Inga klot bakom.
En klassisk fälla.

Det ska till tidigare rapport tilläggas att italienarna sköt lillen över sidolinjen - som inte är en dödlinje - när de flyttade den för utgång.
Men att det förhöll sig så med linjerna var svenskarna naturligtvis medvetna om.

Svenskarna spelade aldrig som ett lag.
I pausen efter matchen mot Italien och före den mot Tyskland snackade laget om att det saknades jävlaranamma. Och det gjorde det. Förbundskapten Matte Lind tyckte att spelarna skulle snacka mer med varandra. Och att han själv skulle göra det. Att hela laget skulle få igång snacket.
Spelarna verkade hålla med, men inte anse att det var nyckeln.

Fast för mig på avstånd framstod det ändå som att här fanns en väsentlig brist.
Det var inget schysst tugg, inget go, i laget.

Och det blev inte mycket bättre i den andra matchen.
Matte gjorde några försök. Inte så ihärdiga, vad jag kunde se. Han var aldrig inne på banan och aldrig högljudd vid sidan av. Men han kan ha varit mer subtil än vad jag på litet håll kunde uppfatta.

Spelarna själva hittade heller aldrig någon geist - och ingen verkade ta på sig ansvaret för att jobba upp den.

Och även om Matilda spelade mestadels fint, precis som Sara - när hon kom in, var det ingen som kändes fullständigt pålitlig.

Jag hade ett litet hopp om att matchen skulle vända efter det att bytet ägt rum. Och några korta ögonblick verkade det som om det skulle kunna infrias.
Men nej.

I matchen mot Finland, när allt egentligen var över - vilket samtliga inblandade var väl medvetna om - var stämningen en helt annan. Spelarna garvade på plan. Ibland så att de grät. Om nu inte tårarna kom från annat håll.

Kanske var anspänningarna och förväntningarna helt enkelt för höga.
Att vara det seedade laget och regerande europamästare kanske var en tung börda att bära.

Så vitt jag kan bedöma har stämningen spelarna sinsemellan vid sidan av banorna och inför tävlingen varit alldeles utmärkt. De verkar komma alldeles utmärkt överens, känna varandra bra, trivas i varandras sällskap och hittat en gemensam humor.

Under spelet blir det ändå lite gnälligt, känns det som.
Vad det beror på - om jag nu ens har rätt - kan jag förstås inte svara på.

Och jag tror inte att spelarna heller kan det.
Inte ännu.
Därför kommer jag inte att ställa den klassiska sportjournalistens fråga:
Hur känns det?

Det kan ni säkert räkna ut själva.