tisdag 4 augusti 2009

Rockstar, part II

Det var nog tur att man inte blev rockstjärna som sextonåring ändå. Efter att ha arbetat ordentligt under SM-veckan, med idel sena nätter och tidiga morgnar, känner jag mig fullständigt utsliten.
Och hade man brejkat som tonåring hade man ju varit tvungen att hålla på sådär stup i kvarten.
Fast kanske beror känslan av total utmattning just på att jag inte är sexton längre.

Tavernan i Svenljunga är, förutom en vägkrog, ett tillhåll för fiskare och husvagnssemestrare.
När en man i trettiofemårsåldern med lortiga fötter i sina sandaler, trasiga jeans, t-shirt, solglasögon och keps glider in, med en kavaj över armen och en dator under den, är han bara genom sin blotta uppenbarelse något av ett ufo på stället.
Att han dessutom i ett mycket högt tempo irrar runt lokalen och inspekterar alla platser och golvlister minskar på intet sätt det intrycket.

Hans inre monolog går på högvarv:
Okej, var kan man sitta här inne? Fullt med folk här - jag kommer att störa dem. Aha - en uteservering! Bra! Men jag måste ladda telefonen. Var finns kontaktuttag? Knappast på uteserveringen. Eller jo - där finns en infravärmare och en stereoanläggning. Nej, alla uttag upptagna. Okej, måste in igen. Får ladda först. Och rycka den när förbundskaptenen ringer för att rapportera från skyttesemifinalen. Jävlar! Pissnödig. Akut! Var har de toaletterna på det här stället? Inte här. Inte här heller. Och inte på uteserveringen. Osannolikt. En vägkrog utan dass. Får fråga i kassan.

Mannen går fram till den lilla kön framför serveringsdisken. Han bryter in.
- Ursäkta, men - där ser jag dem ju.
Allas frågande blickar vidgas ytterligare.
Mannen går ut till bajamajorna som finns vid parkeringen. Lägger in sin dator i bilen på vägen. När han kommer ut från urinoaren talar han i telefon. Hämtar datorn i bilen och går in igen. Ställer sig i kön. Kommer fram.
- Jag skulle vilja ha någonting mittemellan en sån här entrecote-middag och en smörgås. Vad rekommenderar du då?
- Vad tror du om en bit paj, säger den kolugna damen i sextioårsåldern som expedierar honom. Hon är också den enda som inte betraktar honom som om han vore vansinnig.
- Perfekt, säger mannen och följer hennes pekfinger med blicken tills han når griffeltavlan där dagens pajer finns beskrivna.
De är två till antalet. Köttfärs eller skinka och broccoli.
- Vilken av dem ska jag ta då?
- Det beror på vad du tycker om.
- Jag tycker om allt.
- Har du det svårt, frågar en äldre man bakom ufot.
Den yngre mannen vänder sig om och känner igen en av veteranklassens boulespelare, från Lerum.
- Ska vi bestämma åt dig, frågar damen i kassan.
- Ja, tack.

- Vill du att jag ska lägga sallad på tallriken eller vill du plocka själv?
- Lägg på! Jag klarar ju inte av någonting som du märker.
- Klarar du av att betala då?
Det är pensionären från Lerum som återigen deltar i samtalet.
Fan också!
- Det gör jag nog faktiskt inte. Inte utan att gå till bilen och hämta min plånbok. Ursäkta mig.
Trygg i förvissningen om att han nu etablerat kontakt med etablissemangets innehavare och dessutom är igenkänd av boulespelaren från Lerum lämnar mannen med solglasögonen kvar sin dator ovanpå en glassbox, tillsammans med sin kavaj, innan han ger sig ut till bilen.

När han återvänder hejdar mannen från Lerum honom.
- Din dator gick i golvet, säger han och slår ut med handen mot maskinen som ligger på tavernans golv, tillsammans med kavajen.
Men, för helvete! Du stod ju intill. Och kunde kanske stoppat den? Eller åtminstone plockat upp den från golvet?
- Det var inte nåt så smart ställe att lägga den på, säger Lerumsbon.
Själv då? Är du så smart?
Den yngre mannen plockar upp dator och kavaj, betalar, får sin bricka och en mojäng som markerar vad han beställt och som ska börja blinka när maten är klar.
Han rusar till uteserveringen och slår sig ned.
Här är jag ensam. Här kan jag skrika åt förbundskaptenen utan att störa. Bra. Fattas bara att datorn gått sönder nu. Den ser lite skamfilad ut här. Bara en plastlist som hoppat ur. Går att trycka tillbaka. Snälla, starta nu! Och telefonen...
Mannen kommer till kassan igen.
- Kan jag ladda min telefon här någonstans?
Den kolugna damen visar honom till ett eluttag.
Han pluggar in sin telefon, går ut till sitt bord igen.
Snälla, snälla dator - starta! Allt ser ut som det ska. Bra. Men vad fan nu då? Vad är det för ett ljud? Verkar inte bra...

Ett högt pipande bryter tystnaden på Svenljungas tavernas uteservering. Dii-dipp!
Helvete! Datorn är paj.
"Dii-DIPP!"
Men den ser fortfarande ut att starta som den ska...
"Dii-DIPP!"
Fast det där låter inte alls bra...
"Dii-DIPP!"
Okej, startmenyn ser riktig ut. Hoppas att jag kommer ut på nätet utan att burken exploderar...
"DII-DIPP!"
Jäklar, vad arg den låter... Vad är det där? Som blinkar i neongrönt? På min bricka? Ah, matmojen. Är det den som låter?
Det är det! Haha. Faran över...


Mannen hämtar sin paj. Skinka och broccoli blev det. Tar med sin telefon ut.
Efter ett par tuggor ringer det. Det är mannen han väntar på. Förbundskaptenen.
- Han ska inte skjuta nu. En annan semifinal först. Sedan är det vår tur. Om en halvtimme alltså.
- Fan, då skulle jag ju kört längre än till Svenljunga.
- Kör en halvtimme till då?
- Kanske... Nej, jag måste äta. Jag väntar här.
Mannen går in igen. Pluggar in telefonen i laddaren. Går ut. Äter.
Går in. Hämtar kaffe. Dricker, stående vid sin telefon.
När den ringer, rycker han sladden ur den och tar med den ut.
Förbundskaptenen berättar vad som samtidigt händer i Frankrike. Om den svenske skytten som står i EM-semifinal mot mannen som nyss slog europarekord.
Svensken ligger under.
- Kom igen, vrålar mannen med solglasögon.
Det hjälper inte.
Brons till Sverige.
Mannen lägger på. Över sjön ekar fortfarande minnet av hans skrik.

När jag väl blir rockstjärna ska jag alltså lägga upp ett tämligen försiktigt turnéprogram.
Huruvida Svenljunga ska få något besök eller inte återstår att se.
Om jag kommer dit igen ska jag i alla fall hämta min mobilladdare.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Imponerande skrivet Lasse...jag satt och log lite genom hela texten...och kände nog igen mig lite... :)

/Zeke

Lasse Franck sa...

Tack, Zeke!
Sådant värmer!

Unknown sa...

Är jag förvånad! Efter ha sett dig in action i en vecka så är det bara att konstatera att så blir det när Lasse är i farten. Vila nu upp dig./ Din domarkompis.