Klacken

Jag minns det som igår.
Fast det är några år sedan.
Jag var fortfarande ganska grön i boulesammanhang och besökte Mayon - jag tror att det var för andra gången.

Jag hade naturligtvis aldrig några chanser i de större tävlingarna.
Men lyckades kvala in till läggtävlingens final.
Det var strålande väder i Kungsan och fullt med folk på läktaren när jag äntrade centercourten.

Frågan är om jag kommer att kunna upprepa den bedriften i år.
Att äntra centercourten.
Mitt bouleår har inte startat så bra.
Det egenhändigt arrangerade träningslägret i Malaysia visade sig inte vara det lyckokast man kunde hoppats.

Bristen på boulespelare och klot överskuggades av bristen på banor. Jag var hänvisad till gräs. Ett inte helt idealiskt underlag. Jag har kommit till insikten att jag inte behärskar gräsets schack.

Och gruspremiären här hemma gick inte heller riktigt som det var tänkt. Före detta pétanque-redaktören Staffan Stjernholm hade uppenbarligen också ägnat uppladningsfasen åt att bita i gräs. Så de båda skrivande bouleproffsen hade inte så mycket att hämta som de skulle önska. Vi hade önskat oss ett annat motstånd också. Inte minst tillreste Sibirianen Stjernholm.

I poolen fick vi stryk av hans klubbkamrater Albin Plantin och Jens Terestchenko. De förpassade oss till B-slutspelet. Där vi i första matchen fick möta ännu ett par spelare från Staffans stockholmsklubb. Björn Ivarsson och Robert Beijmo. De borde varit någon annanstans, tyckte vi. Staffan tyckte att göteborgstävlingen kändes som en klubbkväll i Stockholm. Fast kallt.

Men nu har jag ju varit på landslagsläger och lärt mig en hel massa tricks. (Ja, jag ska skriva om lägret på hemsidan så att alla andra också kan lära sig hur man ska göra. Efter Mayon.) Det gjorde nog inte Stjernholm på sin tid... Hursomhelst hade jag inte blivit drillad av elitens coacher vid tidpunkten för Lindomespelen. Och inte när jag sist besökte Mayons centercourt.

Då, 1994, hade jag och mina klubbkamrater i Bangers hade fått sällskap av en sportintresserad man med röstresurser. Ny i boulesammanhang, visserligen - men van vid läktare och barrikader. Han skulle snart ta över som partiledare för ett av våra riksdagspartier och nu följde han med frenesi Mayons tävlingar. Inte minst mina övningar på centercourt.

Kvartsfinalen gick fint. Jag lade stabilt och gick till semi. Där jag fick möta Henrik Hugosson.
Den röststarke politikern överröstade tillsammans med mina kamrater i Bangers alla andra i Kungsan när jag tog plats i ringen. Boulesveriges främsta kommentator Daniel Gillan sneglade upp mot den högljudda delen av läktaren. Antingen var det för långt för att han skulle kunna identifiera den blivande partiledaren, eller också berodde det helt enkelt på att det ännu inte var känt vem som skulle ta över partiledarposten och att det därför inte fanns tillräckligt mycket att känna igen - hursomhelst måste han ha misstagit honom för min far eller storkusin, eftersom han i högtalarna sade att jag hade hela släkten med mig.
När det var dags för mig att kasta nästa klot gav Gillan mig mitt smeknamn:
- Lasse "Klacken" Franck...

Mitt lägg blev av någon outgrundlig anledning sämre än Henkes usla. Och i finalen fick Hugosson ordning på det hela och vann datorn.

I år är jag inte anmäld till någon klass. Men läggtävlingen kan jag ställa upp i ändå. Endast en annan Banger finns på plats i Stockholm. Och partiledaren är upptagen på annan ort. Så frågan är bara hur det ska bli med min klack. Och mitt smeknamn.

Det hade varit skönt att ta revansch.
Visar det sig omöjligt när klacken inte är på plats får jag väl göra det när det är meningen att man ska göra det. På söndagen. Med Stjernholm. I Mayo Revenge.