Svenskarna ute ur franska inomhustävlingen

Jo, det var kallt i den enorma boulodromen även idag. Själv spelade jag med dubbla strumpor och fem lager tröjor.

Dagen började fint, med att Leborsicaud - som bor på samma hotell som vi - kom till vårt frukostbord för att dela ut pussar och handslag och samtala.

- Det enda tråkiga med att vara i Frankrike och spela boule är att man får så in i helvete med stryk, sade Mats Peterson när vi kom hit - ungefär samtidigt som han konstaterade att alla de franska lag som deltar i den öppna trippeltävlingen här skulle vara tänkbara vinnare i vilken svensk tävling som helst.

Och stryk fick vi.
Även om det började bra.
Vi fick lagnummer 510 och i den första poolmatchen mötte vi ett lag från Bourges och klubben Soye en Septaine.
Vi tog ledningen. Hade tidigt i matchen goda chanser till många poäng, som vi aldrig utnyttjade - istället lyckades vi bara ta ettor och tvåor. Sedan vi blivit övertygade om att vi faktiskt skulle slå fransoserna blottade vi oss rejält.
För mycket.
De knappade in och matchen blev jämn. Personligen trodde jag på seger in i det sista - och jag hade ju så gärna velat skriva här att jag vann min första tävlingsmatch i Frankrike, men tyvärr. Vi hade chans att gå ut i två vändor, vid ställningen 10-9 och 11-9. Men vi tog inte chanserna och förlorade med 11-13.

Dessvärre hade inte heller det lag från Lyon som förlorade finalen i de franska mästerskapen 2008 tagit sina chanser. Således ställdes vi mot det i förlorarmötet. Och hade inte en chans. En poäng lyckades vi stjäla från dem.

I B-slutspelets 128-delsfinal fick vi vänta länge på våra motståndare men när de väl kom tog vi ledningen i matchen, så det kändes som att det var värt all väntan.
Tills de började skjuta allt på banan.
Trots att vi spelade bra och gjorde alla våra klot utom ett missat skott kunde de med den taktiken ta sex poäng.
När vi hade torskat, med 5-13 eller någonting sådant, visade det sig varför. Skytten i laget var Fazzinos gamle spelpartner.

Och trots de tre raka förlusterna är det oerhört häftigt att spela i ett såhär gigantiskt sammanhang och mot såhär oerhört skickliga spelare.
Och det känns helt okej att bli utslagen av Fazzinos gamle partner, när han efter sin seger vänder sig till det svenska laget och säger: "Ni har en mycket bra läggare"...

Underlaget är asfalt med ett ganska tunt lager hyfsat finkornigt grus ovanpå.
Men på centercourten är det annorlunda - där ligger riktigt stora stenar och lagret ovanpå asfalten är betydligt tjockare. Där kan man inte rulla sina klot utan att de sticker iväg på de större stenarna, och där börjar imorgon bitti kvartsfinaleerna.
Då kan man räkna med riktigt storspel från riktigt stora spelare.

För de svenska damerna gick det (som vanligt) bättre.
I sin första poolmatch hade "de inte riktigt landat i Frankrike ännu", för att tala med Tove Orrbeck, men de tog igen det, vann den andra matchen enkelt och i det returmöte mot segrarna från match ett, som skiljematchen innebar, visade de hur de borde gjort från början och vann med 13-5.

Massimi/Orrbeck/Söderlund fortsatte att spela fint och tog sig till sextondelsfinalen innan det tog stopp. Tråkigt nog mot ett lag som inte verkade vara så vidare bra - eller i någon vidare form - men svenskorna hade kommit in i en svacka de inte lyckades ta sig ur och besgerades med 10-13.

Vilket, för oss karlar, på ett sätt var bra. På så vis kan vi delta i mixedtripplarna som startar imorgon klockan nio.

För övrigt är jag - personligen - extremt tacksam över att det inte, som planerat, blir något Dam-EM i Israel.