Mera Montluçon

Spelplatsen i Montluçon är enorm. Som en mässhall. Eller en konsertarena.
Inuti finns fyra rum, separata hallar, som utnyttjas för boulespel. Vart och ett rymmer drygt 80 fullängdsbanor. I den ena har man byggt en centercourt, så där är något färre.

Att 512 lag spelar internationell trippel här förstärker intrycket av att man deltar i någonting av gigantiska proportioner. Vi har startnummer 510. Vilket markeras av små fiffiga klisterlappar som man fäster på bröstet. Inga stora, sladdriga, som antingen saboterar klädesplaggen eller måste fästas medelst säkerhetsnålar. Sådana här skulle man vilja ha på SM. Fast det blir ju inte så mycket utrymme till sponsorerna då…

Hallen är mer ett skjul. Lite som en hangar, kanske. Det finns inget golv. Underlaget är asfalt, med ett tunt lager, tämligen finkornigt, grus. Och det är kallt. Så förbannat kallt. Jag måste ha fem olika tröjor och dubbla strumpor. De största infravärmekällor jag sett hänger här och var i taket – och man försöker hela tiden placera ringen och lillen rakt under en sådan.

Det kryllar av franska elitspelare här. Alla de största, eller nästan alla, är på plats. De utländska lag som bjudits in för att ge tävlingen internationell status verkar däremot ha valts ut på andra meriter. Se bara på oss själva. Inte heller lagen från Schweiz och Elfenbenskusten har mycket att sätta emot när fransmännen sätter igång.

Poolspel är det som gäller. Och det är det som gör tävlingen så populär, enligt dess överhuvud, monsieur Georget Croci – i alla andra stora inomhustävlingar kör fransoserna med direktutslagning.

Vi har faktiskt ordentligt häng i första matchen. Laget vi möter kommer från Bourges och klubben Soye en Septaine. Det är jämnt hela tiden men man har känslan av att vi har ett litet, men konstant, övertag. En farlig känsla. Jag vet ju det. När jag står på banan och börjar fantisera, till och med förbereda, hur jag på bloggen ska skriva om hur jag vann min franska debutmatch, vet jag ju att det är dumt. Livsfarligt.

Vi får tre chanser att gå ut. Ingen av dem är gratischanser, eller ens särskilt enkla lägen, men de är där. Och vi tar dem inte. Det är svagt. För svagt. Fransmännen ger oss inte en fjärde. Vi förlorar med 11-13.

Enligt den franska traditionen bjuder vinnarna förlorarna på någonting att dricka efter avslutat möte. En god tradition. Man får tillfälle att språkas under mer avslappnade former. Och det är både trevligt och värdefullt – i alla fall om man kommer från utlandet. Det är klart – kanske skulle det inte kännas särskilt kul att bli bjuden på kaffe av Skatås eller Lindome varje gång man förlorat en match mot dem, men här är det klart fördelaktigt.

Flera av fransmännen dricker både det ena och det andra vid dessa bjudningar. Allra vanligast är nog kaffe. Men rosévinet kommer inte jättelångt efter.

Frågan om varför det lag som förlorade 2008 års final i de franska mästerskapen också förlorade sin första poolmatch får jag aldrig något svar på. Men det måste betecknas som lite oturligt, eftersom det spelar i samma pool som vi.Mot dessa franska silvermedaljörer ställs vi alltså i förlorarmötet. Och vi är chanslösa. Glada över det enda poäng vi lyckades ta med oss. Det är trevliga herrar. Zhaër Bouamar, David Martinez och Guy Vinson. Det visar sig när det är deras tur att stå för drickat.

Vi har förlorat två raka och är förpassade till B-turneringen.
Eftersom den rymmer 256 lag är den ingalunda en plats för spel av låg kvalitet.När vi kommit en bit in i matchen visar det sig att vi – trots att vi spelar klart godkänt – inte har mycket att säga till om här heller.Efteråt, när förlusten är ett faktum, visar det sig att motståndarlagets skytt är gammal spelpartner till Christian Fazzino. Den svider något mindre. Och berömmet vårt lags läggare får blir en än mer värdefull komplimang.

Som tur är har de svenska damerna, som så ofta, lyckats bättre. Vi följer dem genom A-slutspelet i den 128 lag stora damtävlingen. Tills de i sextondelsfinalen blir utslagna av ett lag som spelar förvånansvärt dåligt. Dessvärre har våra landsmaninnor lyckats pricka formsvackan samtidigt och spelar ännu sämre. Kanske var det samma orsak till deras banemäns mindre smickrande spel, för de håller sig kvar i turneringen ytterligare en bit.


Den andra speldagen inleds på samma trivsamma sätt som den första. Den regerande tvåfaldige världsmästaren Le Borsicaud kommer fram till vårt frukostbord i hotellets matsal, kindpussar de svenska damerna och skakar hand med herrarna. Stannar och pratar en stund. En riktigt trevlig prick, världsmästaren. Om än bara hälften av i höstas. Rent voluminöst. Bruno måste ha hårdbantat.

Han ska åka hem nu, Bruno Le Borsicaud, eftersom han blev utslagen i sextondelsfinalen av de regerande U23-europamästarna. Samma lag som i matchen efter slog ut Team Fazzino.Vi tar farväl av världsmästaren, han åker till Korsika och vi tillbaka till banorna. Nu ska det spelas mixedtrippel.

Vi har alltså roterat i lagen. Nu ser uppställningarna ut som följer: Massimi/Massimi/Söderlund och Franck/Orrbeck/Peterson. Även om fransmännen envisas med att kalla mig ”Lasse” i de av efternamn fyllda spelarlistorna.

Samtidigt som vi inleder grundomgången fortsätter den internationella trippeln med kvartsfinaler. De kan vi med andra ord inte se. Monsieur Croci är missnöjd med att kvartsfinalerna startar så pass tidigt. Det gjorde de inte förr – men då fick han kritik för det. Om de hade gått igång senare hade man inte bara fått mer publik vid centercourten, det hade hunnit bli varmare i hallen också, menar han.Temperaturen stiger nämligen några grader frampå dagen, när de tvåtusen spelarna fyllt lokalerna ett tag och när solen börjat lysa in genom takfönstren. Det är rejält med sol. Klart och fint. Men ovanligt kallt. Minus åtta-nio grader och rått som tusan. Kyligaste mätningen på 25 år, sägs det.

Betecknande nog börjar vår match i stort sett likadant som premiären i den öppna trippeln igår. Vi har ett visst övertag. Och vi känner oss nog ganska säkra på att det är vi som kommer att gå segrande ur den sportsliga striden. Men det är jämnt hela tiden. Vid ställningen 9-10 gör motståndarna en ovanligt dålig vända och vi står med poäng på plats och tre klot att lägga in för match, på en ganska rejäl yta. Det ska inte innebära några problem. Vi rullar in den första, 11. Den andra, 12. Den tredje och sista missar vi. Och vi får ingen ytterligare chans. De flesta rundorna hade spelats på sex-sju meter. Så även nästa. Som slutar med en tvåa till motståndarna. När de får lillen lägger de ut den på tio meter och plötsligt gör deras läggare ett kanonlägg, ett par decimeter rakt framför lillen. Några sådana hade hon inte presterat tidigare under matchen. Vi försöker skjuta och hoppas på att lillen ska gå död. Men vi bommar tre skott. Lägger. Nära. Skjuter igen. Miss. Lägger förbi. 12-13.

I dagens turnering är det ”bara” 128 lag och direktutslagning. Med andra ord har vi redan åkt ner i B-slutspel.Efter ganska lång väntan får vi möta ett lag som består av en helt ordinär liten tant, en kortväxt man som ser ut lite grand som en stelopererad hamster och som påminner om en skådespelare jag fortfarande inte lyckats hitta namnet på, samt en tunnhårig man med hästsvans, utan tänder men med tandpetare. Den sistnämnde luktar sprit.

Även här tror jag länge att vi ska vinna. Men det gör vi alltså inte. Det är synd. På många sätt. Det här är det enda av de franska lag jag möter under tiden som jag inte fattar tycke för. Alla andra har varit mycket trevliga. De här spelarna är svårare. Håller sig på sin egen kant. Och hamsterskådisen blir vansinnig när han gör dåliga klot. Kastar dem hårt i marken och tappar humöret. Skönt att laget också är det enda som inte bjuder med oss till restaurangen för valfri dryck.

Också det andra svenska laget förlorar två raka.
Så vi hinner se semifinaler och finaler i den internationella tävlingen och damtävlingen. Sedan lag Papon/Papon/Schopp blivit utslaget av det betydligt yngre laget med Nathalie Franquin och Mélanie Mazzoleni från Bes Ançon tillsammans med Laeticia Trichet, Dijon, är de unga damerna i blått så glada och nöjda att de aldrig har någon chans i finalen mot Nadège Baussian, Cahors, Kelly Fuches, Dijon, och Ludivine D’Isidoro, Clermont Ferrand.

U23-laget som varit så framgångsrikt mot de stora namnen blir i semifinalen utslaget av Joseph Molinas, Michel Reygaza och Gregory Guille, Lyon. Som i finalen möter Bruno Rocher, Dylan Rocher och Stéphane Robineau, Le Mans. De sistnämnda tar hem det hela och skriver gladeligen autografer på Mats Petersons affisch.
Den franske kommentatorn (känd från TV) berättar att det är första gången som Molinas & co spelar tillsammans men att de nu ska göra det resten av året.
– Det ska bli intressant att följa dem, säger han.

Av staden i bergen hinner vi inte se mycket. Nästan ingenting. Det är lite drygt 40 000 människor som bor här. En av dem som fötts och fostrats här är Audrey Tautou, den charmerande skådespelerskan från Amélie från Montmartre, Da Vinci-koden och Tillsammans är man mindre ensam.

Men jag är ändå full av nya intryck när jag lämnar den första franska tävling jag spelat. Den som rimligen måste vara Europas största inomhus.

Bilder