Tack & bock, stön & suck

Stort tack för alla uppmuntrande kommentarer angående rapporteringen från Dam-VM! Det är verkligen jätteskönt att läsa. Inte minst när man känner sig så desillusionerad som jag gjorde när jag kom därifrån.

I sammanhanget vill jag själv passa på att rikta ett tack till Hasse Hagberg som uppdaterade hemsidan härifrån Sverige medan jag befann mig i Thailand - och som rapporterade ifrån själva tävlingarna när jag blev upptagen av allt strul.

Själv kände jag mig inte särskilt nöjd med rapporteringen. Vilket bara gör uppskattningen ännu mer värd. Mitt missnöje föranleddes nog dels av det allmänna missnöje som tävlingsförhållandena skapade, dels av en oerhörd sömnbrist och dels av frustration - över att inte kunna vara på flera platser samtidigt. (Delta i både snacket om schweiziskt system och om hur den inkompetenta tävlingsledningen skulle tacklas, samtidigt som man kunde hålla koll på hur det gick i tävlingarna och göra det man trodde att man åkt dit för - kolla och skriva om boule. Spelet.)

Bilder kommer jag att lägga upp på den här länken i veckan som kommer.

Det finns fortfarande sådant jag inte berättat. Som att det trots allt fanns en fransos som imponerade stort. Angélique Papon. I skyttefinalen hade hon både den thailändska klacken och den malaysiske domaren emot sig. Thailändarna var otroligt högljudda - vilket i sig bara vara uppiggande, så länge de hejade fram sin landsmaninna. Men eftersom de också, nästan lika högljutt, buade ut Papon framstod de inte som riktigt lika sympatiska.
Domaren dömde ett istället för tre vid två tillfällen. Den andra gången såg det ut som om den franske coachen skulle flyga på honom.
Papon däremot rörde inte en min. Och verkade heller inte påverkas ett dugg.
När hon sköt sin sista lilleträff rusade hennes coach fram till domaren och måttade med ett förvridet ansiktsuttryck segergester i hans ansikte. Papon nöjde sig med att le och krama om sin coach, sina lagkamrater och supportrar.
Att behålla fokus och vinna VM-guld under sådana förhållanden är en riktigt stor bedrift.

Fransoserna i FIPJP:s ledning och VM:s tävlingssekretariat var det svårt att känna samma respekt inför.
Somliga av de andra delegationernas ledamöter spekulerade rätt friskt i hur medvetna deras misstag var - eftersom de gynnade det franska laget.
Jag vet förstås ingenting om det. Men tror nog att de orsakades av ren och skär okunskap.
Fortfarande kan man fråga sig när president Azéma ljuger - om det är när han först, i samtal med mig, Robert och de båda tyskarna Klaus och Klaus, säger att han upptäckte felet så fort han såg utskriften av slutställningen efter grundspelet - den femte monradomgången - eller senare när han säger att han upptäckte misstaget senare på kvällen. (Och då var det ju för sent att göra någonting åt det...)

Att man inte får någon tydlig information efter varje spelad match, tillsammans med dels det faktum att det är en sådan oerhörd stress hela tiden - man har bara några få minuter på sig att hitta nästa motståndare, nästa bana och köra igång nästa match - dels de ständigt flyttade starttiderna, gör att det hade varit fullständigt omöjligt att upptäcka misstaget - att fel lag möttes i och, i vissa fall (Polens och Israels) till och med gick vidare till åttondelsfinal - i tid.

När det holländska laget hade vunnit sin åttondelsfinal gick deras coach till tävlingssekretariatet för att fråga när kvartsfinalen skulle spelas. "Imorgon", löd svaret. Tvärtemot vad det stått i alla tidigare program - där söndagens VM-slutspel skulle inledas med semifinaler. Därför upprepade holländaren sin fråga. "Ja, imorgon!" - surt och stressat svar från podiet.
En dopingkontrollant dyker upp och ber en av de holländska spelarna göra ett alkoholtest. Vilket verkar rätt onödigt om hon spelat färdigt för dagen. Så holländaren återvänder till podiet för att en tredje gång kontrollera nästa starttid - nu med informationen om dopingkontrollen. Fortfarande samma svar, i samma skarpa tonläge.
Så holländarna återvänder till hotellet. Spelarna ligger i poolen när telefonsamtalet kommer. Det där man undrar var laget håller hus - det ska ju spela kvartsfinal nu. Mot Frankrike...
Som leder med 5-0 när de sönderstressade holländarna kommer tillbaka till arenan för att förlora med 0-13.

Det finns för många konstigheter för att det ska vara riktigt roligt... Men också en hel del det finns anledning att återkomma till.

Jag tror att det är väldigt bra att det öppna landslagslägret för damer i Skövde, dit jag just anlände, äger rum nu - efter VM-fiaskot. Här kan förhoppningsvis - och med stor sannolikhet - batterier laddas, ny energi hittas och hopp tändas.

En annan detalj med min VM-rapportering som jag inte är helt stolt över eller nöjd med är att jag inte ordentligt kunde redogöra för bristerna i det svenska laget - vad det var som gjorde att spelet inte stämde - och att jag ändå antydde att det berodde på interna förhållanden inom laget. Samtidigt som jag påstår att det är bäst att invänta en ordentlig utvärdering. Det sistnämnda menar jag, fortfarande. Det är viktigt att alla får komma till tals och att allas versioner och åsikter blir hörda innan man drar slutsatser. Och onödigt att spekulera innan dess. Men jag inser att min antydan öppnar för just spekulationer. Vad jag ville ha sagt var egentligen bara att laget inte uppfattades som en enhet med samma inställning. Sportchefen och förbundskaptenen gör en utvärdering och när den är klar kan man återkomma i ärendet.

Om någon tycker att jag varit lite frånvarande och inaktiv här på sista tiden kan det bero på att jag när jag kom hem från Thailand genast var tvungen att slutföra arbetet med årets magasin. Och med tävlingskalendern. Båda publikationernas original ska lämnas till tryckeriet på måndag, så nu är det inte långt kvar tills jag kan andas ut på riktigt.

Det är någonting med vissa kreativa processer... Dels tycks man alltid hamna i tidsnöd på slutet - men det kanske beror mer på ens tidsoptimistiska läggning än på processen i sig. Dels drabbas man - eller i alla fall jag - alltid av tvivel när deadline närmar sig. Jag blir plötsligt osäker på om det som berättas i magasinet verkligen är intressant för läsarna. Men nu är det för sent att skriva nytt - så jag får helt enkelt hoppas på det bästa, på att vi var rätt ute från början - innan tvivlen satte in.

Här vill jag också gärna passa på att framföra några offentliga tack. Till alla som medverkar i magasinet med text och bild. Till pappa och Staffan för korrekturläsning. Till min fru för värdefulla synpunkter och för tålamod med långa arbetsdagar och kraftig förvirring. Till Jesper för att han gör magasinet så snyggt och för att även han har mycket stort tålamod med en förvirrad redaktör. Till Christina och Stig för allt arbete med tävlingskalendern.

(Märker ni att jag tror att jag håller tal på Oscarsgalan? Hybris? Ni kan vara helt lugna - den är falsk.)

Och återigen: tack för uppmuntran från er läsare!
Vi hörs!